Jag är vilse

Hösten ser fin ut, därute, utanför mitt fönster. Orangegula löv mot den blåa himlen och solen som andas en varm gul ton över landskapet. Ett ljus som når in till mig där jag står men inte in till det innersta i mig. Där inne går det trögt i kylan och mörkret och jag saknar mitt gamla liv. Livet innan sorgen. Allt var inte lätt då, långt ifrån, men detta kvävande elände är något helt annat än vad jag tidigare brottats med. En kamp jag dessvärre inte ser något slut på. 

Jag skulle behöva skratta, ett skratt som kommer långt inifrån, ett sånt som bubblar. Tänk om jag kunde få känna hur det känns igen, för en kort stund, en sekund. Har jag för höga krav på livet då? Jag har det så grymt bra och ändå kan jag inte vara lycklig nu. Det får väl vara så då, helt enkelt. Tills solen når ända in igen, tills det börjar växa och gro och ett uppfriskande nådefullt regn faller över mitt hjärta. Tills dess försöker jag hålla ut, tills dess väntar jag, tålmodigt. En dag. En timme. En minut. En stund i taget. 

Imorgon är det kalas.

Och jag som famlar vilset runt i mörkret, i mitt nya liv, mitt nya konturlösa liv.