Jag är trött och släpper taget

Jag sitter vid fönstret och tittar ut.  Undrar just vad månen glor på, på min hopplöshet, mitt uttryckslösa ansikte? Känner mig bitter och arg på livet ikväll, det är känslor som jag trots ett extremt stormigt år, inte känt av innan. Inom mig skriker jag.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en, men ikväll lämnade jag det. Är så trött på att hoppas, tro och hela tiden försöka se en ljusare bild än den som är. Strävan och kampen tar så mycket energi och jag orkar mentalt inte hålla uppe fanan längre, den väger så mycket mer nu.

Vad hände när jag släppte taget? Det blev lugnt och alldeles stilla. Repet jag hållit så hårt i slutade skava i mina händer och smärtan blev mer hanterbar, men jag föll å andra sidan. Landade inte mjukt men på något hårt och stabilt, skulle kalla det verkligheten. Jag gillar inte verkligheten som den är, men på något sätt är det ändå det mest stabila att stå på just nu. 

Hoppas ingen säger åt mig att fortsätta tänka positivt och aldrig sluta tro, för just nu orkar jag inte det. 

Sammanfattningsvis:

Natten draperar himlen i svart, men den lyckas inte få månen och stjärnorna att sluta lysa.