Jag är svag

Vissa dagar känner jag mig stark. Känslornas oförutsägbara kastvindar leker inte med mig som ett visset höstlöv, utan det är jag som har kontroll, det är jag som styr. Ibland får jag flera sådana dagar på rad och då är det nästan så näsan åker upp i vädret och jag känner mig lite mallig. Då säger jag till mig själv, va stark du är Tina, du hanterar ju ditt liv, allt är i balans, du har verkligen lyckats. MEN, så fort de orden ploppar upp i mina tankebanor kommer något nästan löjligt litet och trycker på någon knapp inombords och sorg och förtvivlan fullkomligt dränker mig. Som ikväll. Jag var glad, men nu sitter jag här med näsan tryckt emot fönstret och ser regndropparna som långsamt rinner nerför rutan som tårarna på mina kinder. Jag är så ledsen. I mitt desperata tillstånd blir jag arg på regnet, jag utmanar det, inte en chans att du sitter inne på fler tårar än jag! Och så gråter jag från botten av min sorgebrunn. Vad hände? Jag kände mig ju så stark. Är det inte tillåtet att få vara i balans några dagar? Varför dessa käftasmällar? 

Nu sitter jag på botten av brunnen och tittar upp. Det var trevligt där uppe, men just nu struntar jag i det, orkar inte ens försöka ta mig tillbaka till blå himmel och sol. 

Mina tårar har sinat men regnet fortsätter att smattra mot taket. Jag förlorade. Jag är inte stark.