Inramat

Han fyllde år igår, tack Gud, vilket under! Jag kände mig stark, tänkte tvinga mörkret in i sin håla och vara glad hela kvällen, det var sannerligen läge för det. Alla födelsedagar är speciella men denna var ändå något mer än så. Vi skulle fira inne i staden. Jag hade musiken på högsta volym i öronen och sjöng med där jag satt ensam i bilen. Inom mig bjöd jag upp skuggorna till dans, inget kunde förmörka glädjen. Ikväll skulle jag fira livet, utan tankar på döden. Livet endast! Och kvällen innehöll god mat och sällskapet var såklart det bästa. Satt som i en liten glädjefylld och ljus bubbla, svävande i den mörka kvällen. Sen efter att vi tagit farväl och jag satte mig i bilen igen för styra kosan hemåt, kom reaktionen. Kände hur hjärtat började slå lite hårdare och andningen blev häftigare. Tårarna ville tränga ut men jag hejdade dem.  Orkade inte ens fundera på vad för slags tårar det var, eller varför kroppen reagerade som den gjorde. Efter att ha vilat huvudet mot ratten någon minut, startade jag bilen och for hem. Kände mig lite som en superstar, då månen och stjärnorna eskorterade mig enda fram till mitt lilla hus på landet. Lade mig i min säng, något dämpad och ledsen, men med ytterligare ett glatt och vackert minne, inramat och upphängt på mitt hjärtas vägg.