Ingen jämnvikt i sikte

Jag kan inte sitta i en bil och vara på väg någonstans en sen sommarkväll, särskilt inte när solen tecknar sitt farväl i rosa borta i horisonten. Igår var jag dock tvungen. För en månad sen hade jag blickat upp mot himlen och supit in stunden, bilden, det omåttligt vackra, men nu går jag sönder. 

Smärtan hugger i bröstet och tårarna slutar inte rinna, rent av livsfarligt när mascaran börjar rinna och gör sikten suddig på motorvägen i 120 km/h. Men det känns då som om jag kastas tillbaka till kvällen du lämnade oss, för den såg ut precis så, horisonten brann. Nästan alla minnen av dig smärtar fortfarande, men jag märker hur tankarna börjar känna på tacksamhet och glädje för tiden vi fick med dig, mängden egentid tid jag fick med dig det senaste året. Tankade din närvaro till bredden full, men bara för att nu inse att det ändå alltid kommer vara för lite.

Jag är ofta vid din grav, gråter och pratar, som att vardagsumgänget måste fortsätta. Jag kan inte bara sluta. Precis som min minsta säger nästan varje dag jag kramar om henne och vinkar hej då - "hälsa Johan", och ja, det gör jag också. 

Jag kan inte säga att jag ser den längre fram på vägen, men mitt hjärta viskar om en jämnvikt, där minnena av dig skänker mig lika mycket glädje som sorg. När jag inte lika ofta behöver störtdyka ner i det svarta hålet så fort något minner om dig. Jag längtar dit och hoppas det läget finns att finna, bakom nån krök, när jag snubblat och ramlat fram tillräckligt länge.

Nu är hela jag som ett öppet sår och kan börja blöda av en vindpust, en doft, en sång, en smak, eller som igår kväll - en solnedgång.