Inga garantier finns att få

När jag vaknar och tittar ut genom fönstret ser jag den tidiga morgonen vakna långsamt, den sträcker på sig i horisonten. Ser också att hösten smugit runt i min trädgård om natten och lämnat små små spår
efter sig. Magnoliabuskens blad har börjat ändra färg, knappt märkbart men mitt öga uppfattar ändå förändringen. Jag är trött och ledsen. Orkar inte vara glad eller känna något hopp, det kräver energi till
sådant och det saknas helt idag. Jag vänder blicken inåt och där ser jag igen det som fått stå åt sidan en tid. Det som ljuset bländat och tvingat bort från mitt synfält. Jag ser skuggan av en sorg och
spåren av smärta. Jag är märkt för evigt.
Hur kommer livet att bli? Jag vill veta. Måste kunna förhålla mig till något, jag vill inte famla vilset i mörkret efter en ledstång, efter något att stödja min vacklande tanke emot. Allt bara snurrar nu.
Fort. Alldeles för fort.
En dag i taget, inget vet jag om framtiden, så måste livet levas. Särskilt nu men egentligen alltid.
Jag har bara idag, inte imorgon, jag har bara idag, bara idag. Mitt nyväckta mantra som jag tvingar in i mitt medvetande. Motståndet i min hjärna är dock massivt, för jag vill ha garantier även om en morgondag.
Men jag får aldrig det, ingen får det.