Ibland gör det ont

Höstregnet piskar mot fönsterrutan, dropparna rinner ner utmed glaset som tårarna på min kind. Idag har jag inte kunnat stänga ute mörkret, det har trängt innanför väggarna, innanför huden och in i min själ. Jag gråter tårar av maktlöshet, av sorg och över min egen och andras kamp och smärta. 

Jag sneglar på min stora tjej som sover bredvid mig. Önskar så att jag kunde skydda henne från allt ont, makar mig lite närmare men jag kommer inte tillräckligt nära. Jag råder inte över hennes liv, jag kan inte följa henne genom allt, jag kan bara gå bredvid och hålla hennes hand. 

Livet är stundtals alldeles underbart men vid sidan av det, en hård skola. 

Hoppas jag rustar henne rätt, hoppas min kärlek kan bära henne, att den värmer henne när livet blir kallt. 

Som tröst i detta mitt missmod betänker jag smärtan, den är inte alltid ond, ibland är den till nytta, ibland är det just den som rustar mig för livet. Jag fäktar vilt med armarna, springer mig trött, köpslår tills argumenten sinar, allt för att slippa utstå den. Men smärtan kan varna, smärtan sätter gränser och ibland tror jag också smärtan kan hjälpa mig att välja rätt, om jag lyssnar på den. 

En del fysisk och psykisk smärta håller mig till och med vid liv.