I vissa rum måste jag få ro

Jag kisar ut i natten. Ser höstlöven på trappan fara hit och dit, otämjda i vinden. Lampan lyser upp en liten del av trädgården, men i övrigt är det kolsvart. Inga stjärnor, ingen måne, ingen synlig rymd. Bara mörkt. En kväll när jag varken känner glädje eller sorg. Med en rinnande näsa vandrar jag över någon slags inre slätt och känner mig smått likgiltig och kall. Ser inga träd, inga berg eller porlande vattendrag. Det känns faktiskt lite smått befriande. Att bara slå ifrån mig allt som går på djupet, för en stund. Tror min själ behöver vila. Så jag fortsätter att vandra i mitt ingemansland, mot horisonten och utan att vända mig om. Jag fäster min blick på himlen, jag höjer mig över det som drar och sliter i mig, svävar fritt likt örnen. Bara för en stund, en kväll. Det är underbart. Känner mig lätt som en fjäder.  De flesta utrymmen i mig är för tillfället mörklagda, där trivs jag inte riktigt. Men jag jobbar hårt på nu att behålla vissa rum låsta och upplysta. Där jag kan gå in ibland och stänga efter mig och ligga och titta upp på en stjärnbeströdd himmel, eller sitta med ett grässtrå i munnen och lyssna till vågornas kluckande vid en strand. Platser inom mig där jag kan finna ro. Hur tuff verkligheten än är måste jag trivas någonstans inom mig, annars finns det inget hopp. Behöver jag bli orolig? Att jag flyr in i mina dolda landskap. Är mitt sätt att försöka hantera situationen lite ”vrickat”. Jag vet inte. Kanske skulle någon professionell inom beteendevetandet rynka på näsan och höja ett varnande finger åt mig. Sluta fly Tina, ta tjuren vid hornen. Men själv är jag faktiskt inte så orolig, och jag tror inte jag flyr. Jag försöker bara hantera en av mina största livskriser hittills. Det är allt.