Sorgens hav är som vilket hav som helst. Ibland vilar det helt stilla, vissa dagar syns endast lätta krusningar på ytan och ibland vrålar det med höga vågor som våldsamt slår mot strandkanten och dränker allt i sin väg.
Hjärtat har varit tungt ett tag nu, saknaden efter min bror är gränslös. Märkligt nog, vid de tillfällena känns det som om vi inte alls skiljts åt. Ett starkt band som döden inte slitit av finns fortfarande mellan oss. Kan uppleva ibland hur han vill mig i en viss riktning. Hur han sitter där uppe och drar i trådarna, lyfter mitt huvud, min blick och ibland även min mun till ett leende. När det är som värst känns han som närmast mig.
Kan inte beskriva det bättre än att det är som att få lite luft under vingarna, kraft att ta några steg till, hopp om att vi ses igen. Tills dess, nära mig, i varje hjärtats slag.