I suckarnas tid

Minns en kväll för några år sedan, när min äldsta dotter skulle somna. Hon var orolig och tänkte hemska tankar, minns att jag då sa till henne att när det dyker upp en otäck tanke, blås då ut den. Det har hon tagit fasta på, för det blåses febrilt just nu om kvällarna innan sömnen kommer och lindar henne in. Rådande omständigheter påverkar henne också och det är mer oro än vanligt. 

Tänker mig att blåsa fungerar på samma sätt som att sucka. Ett kroppens sätt att lätta på trycket när något blir för mörkt och ansträngande för hjärta och tanke. Suckarna kommer ju bara. Lite som att blinka. Kroppen är fenomenal på att sköta sig själv så länge jag inte lägger band på den. 

Jag sitter nu bakom ett gallerförsett fönster och tittar ut i den bistra kalla vinternatten. Gallret är gjort av små små iskristaller. Månen hänger som en skära på himlen. Det är sagolikt vackert men kylan får mig att känna mig fången och isolerad. En ljudlös suck lämnar min mun och lyckas smälta lite av isen på fönstret. Skulle jag sitta här tillräckligt länge skulle gallret vara ett minne blott. Det blev en trösterik bild på nåt vis. Kanske kan suckarna också motverka den själsliga vintern. Inte så att kylan försvinner helt, men kanske att jag kan känna mig lite friare, se lite klarare och röra mig lite lättare. 

I suckarnas tid lever jag nu, tills våren inom mig tar vid.