I spillrorna av ett liv

Den gröna spritflaskan hade gått i tusen bitar. Spriten och skärvorna låg
utspridda på gatan och hindrade min framfart. I Synen som mötte mig
anade jag en stor dramatik. Vad hade hänt här? Hade flaskan kastats i
vredesmod eller hat? Hade den gått itu som ett hjärta brutet av olycklig
kärlek? Kanske att den kastats i frustration född ur ett misslyckande att lappa
ihop ett trasigt liv? Eller var det ett misstag, hade personen tappat det
dyrbaraste i dess ägo, det enda som gjorde livet värt att leva?
Jag blev stående en stund. I skärvorna tyckte jag mig se ett liv reflekteras,
det komplexa livets alla delar. Det som vi alla försöker få ihop till en
helhet. På gatan låg ett av alla dessa liv, nu trasigt, splittrat och brutet
itu med dess innehåll i en blöt pöl. En oskyddad och sårbar pöl, utan sin
starka och omhuldande hinna mot omvärlden.
I vördnad och respekt gick jag runt den söndriga flaskan och försökte undvika
att trampa på någon av de tusen bitarna som låg utspridda.
Obehindrat gick jag sen vidare tills ett starkt ljussken nästan bländade mig
bakifrån. Vände mig om och såg hur den nyväckta solen precis orkat sig upp över
hustaken. Solens strålar nådde nu flaskans alla trasiga skärvor och bildade det
vackraste av ljusspel. Strålarna reflekterades i glaset och i det blöta
innehållet. Det blev som ett tyst fyrverkeri och jag fick nästan vända bort min
blick för att inte bländas av det starka skenet.
Kan det komma något bra från det trasiga? Kan skönhet bo ibland spillrorna av
ett liv?
Kanske kan ett trasigt liv inte alltid bli helt men mitt bland allt trasigt
kan något nytt gro. Något nytt som kan reflektera livets bländande skönhet.
Det jag innan med ett skälvande hjärta ville tro, vet jag nu.