I motvinden hörde jag fågelsången

Gruset knastrade under mina skor, bäcken porlade och solen lös. Men det är inte vår. Kylan bet mina kinder röda och vinden stod som en barriär framför solen, så dess värme kände jag aldrig av. Ljuset dock, sög jag i mig så gott jag kunde. Försökte ändå att visualisera våren, se blåsipporna i dikesrenen, de solgula tussilagona och den nyfödd grönskan. Men den bilden sprack direkt, det är inte vår nu och jag orkade inte ens drömma om den. Önskade jag kunde lagt mig ner där under björkens nakna vajande krona. Låta vinden blåsa mig tom och ren på mörker, sorg och oro. Låta den föra mig bort från de tunga minnena av detta året. Till livet som det var innan. Ville ligga och se upp på en blå himmel med gränslös rymd, låta den tränga in i mitt inre, vidga mig, bli nådd av en kraft bortom min egen. Det skulle sannerligen behövas. Skulle bara vilja smaka lite på viktlösheten. Bara en liten smula. Vill känna livet inom mig på nytt, hur det spirar och spränger. Växer och för mig framåt.

Promenaden var inte lika njutfull som den brukar. På hemvägen forcerade jag motvinden likt en tjur med nedböjt huvud, redo att gå till attack. Men den var ändå lite smått livsavgörande. För i motvind kan riktigt bra idéer födas. Jag kom nämligen på det, att nu är det dags att börja träna igen.

Efter att jag tänkt den briljanta tanken och tog mina sista trötta och stapplande steg in på tomten, hörde jag den klart och tydligt, fågelsången!