I krypskyttens skugga

Min kropp är inställd på fara. Hela tiden. Ibland både natt som dag. Jag märker det på morgonen vissa dagar, hur fingrarna sover. Som om jag sovit med hårt knäppta händer och vitnande knogar. Jag är konstant beredd att försvara mig, fly eller gömma mig. Ibland medvetet, ibland bara ett kroppens beteende som jag knappt märker av, förutom att det tröttar ut mig fullständigt. Spända muskler. Oroligt hjärta. Fjäderlätta andetag. Inget bra mönster men livet är inte så mentalt vilsamt just nu. Jag är inte trygg. Kan känna mig jagad, sedd och utpekad. Som av en krypskytt som lurar nånstans i min närhet. Jag befinner mig inte i ett krigshärjat land, har ingen erfarenhet av det heller, tack och lov! Ändå denna konstanta rädsla. Skuggor. Outtalade hot. Mörka tankar som biter sig fast i mitt medvetande. Som maler ner allt som jag är och allt som jag vill vara. Jag är för svag, kan inte ta mig ur det. 

När? Jag frågar bara när vänder det? När kommer jag ut i ljuset? När släpper krampen? När byts tårar mot glädje? När?

I krypskyttens skugga, där står jag. Men nu under julen tänker jag avväpna mig, tänker inte fly eller försvara mig. Jag sträcker ut mina armar och gör mig sårbar. Jag är livrädd. Mina ben skakar. Men ibland känns det som att blotta sin svaghet är helt rätt. Just då öppnas en möjlighet att få hjälp, när jag erkänner min egen otillräcklighet. Kanske upptäcker jag då att jag kan bli buren. Ibland är svaghet det bästa försvaret. Att släppa garden är ibland det bästa valet.