I gläntan anas tryggheten

Några dagar nu när sommaren hostat höst har jag känt att vissa ögonblick av ljus har lyckats slå hål i den mörka kompakta sorgevägg som skiljer mig från glädje och njutning. Dom dagarna bär ofta med sig en mental vila. Inte för att något har blivit bättre egentligen men trycket över bröstet bara lättar en aning och jag njuter av att kunna andas lätta livgivande andetag. Det känns som att lägga ner sina vapen i en solig glänta i skogen, vända blicken mot himlen och ignorera det snår som snärjer mig från alla håll. Det är obeskrivligt skönt. Önskar så att jag kunde stanna på den platsen, att aldrig mer behöva kriga, att aldrig mer känna de vassa taggarna i snåret rispa mig sönder och samman och att aldrig mer behöva ta till vapen för att överleva. 

Gläntan nu är mindre, ljuset orkar precis över trädtopparna för att nå platsen jag står på, men just där när solens strålar stryker mig lätt över kinden känner jag mig omsluten. I kampens pauser anar jag en varm blick, att någon bryr sig, ser mig och har full kontroll. Inget hänger på mig,  det blir så tydligt att varken kampen eller vilan ligger i människans hand.

Jag släpper taget om allt. Jag faller. 

Landar mjukt i tryggheten.