I ett ovisshetens väntrum hoppas jag

Allvaret sitter i väggarna, de vita och sterila. Sitter i ett väntrum och känner hur jag vill ha svar, löften och garantier, jag vill så gärna höra att ovädret jag ser står i horisonten ändrat bana och inte kommer dra in över oss. Men det är bara tyst. För tyst. Tänker på människorna utanför sjukhusväggen. Hur de jagar nöjen, tillfredsställelse och  prylar i en allt mer ohälsosammare takt. Innanför väggarna jagas enbart livet och inga utsmyckningar. Det är bara de basala mänskliga behoven som finns på menyn, och jag inbillar mig att det också är gott nog och mer därtill för människorna som ligger i sjukhussängarna och kämpar med en det ena och det andra. 

Själv befinner jag mig nånstans mittemellan dessa världar. Det som är på riktigt viktigt har blivit viktigare, samtidigt som jag ibland flyr smärtan med hjälp av ytlighet, tröstar mig tillfälligt med struntsaker och krimskrams. 

Att vänta i ovisshet har blivit våra dagars sigill. 

Snart ett nytt svar om mer ljusa dagar eller om svarta moln som kommit närmare. Jag kramar armstöden på sjukhusstolen som om det vore relingen på en båt ute på mörkt och stormigt vatten. Och i ett ovisshetens väntrum kan jag bara hoppas. Hoppas på liv.