TJag tittar ut i en morgon som ännu inte vaknat. Det mörka är mörkare nu och det kalla är kallare. Jag hämtar en kofta och sveper den om mig som en sköld mot pilar av smärta. Försöker motverka kylan utifrån och inifrån men inget plagg i världen kan få mig att sluta frysa. Andetagen är tunga och ansträngda.
När spricker den, hur mycket håller tillvarons spegel för? Hur mycket tvivel, sorg och förtvivlan. Tårar av maktlöshet rinner ner för mina kinder. Vill så gärna känna lite hopp och tro men min mark är kal och fruktlös. Väntar på ett frö, starkt nog att spränga igenom den hårda asfalten. Jag väntar och jag väntar, jag söker, jag springer, jag ramlar och famlar i ett landskap där inget lever just nu. Det är mörkt och det kalla är så kallt, för kallt, jag fryser.
