Hopp och tro
18.11.2014 09:44
En tidig morgon i november syns flaggorna flagga på halv stång i vår by. Det är rått, fuktigt och kallt. Grådiset ligger som en sorg över husen. Mörkret tränger på inifrån och utifrån och jag ser inte en spricka i molntäcket och ej heller i tillvaron. Inte en strimma ljus som vittnar om en värld bortom denna.
Det är begravning idag, ett sista farväl ska tas av en människa som lämnat ett stort tomrum efter sig.
Jag har svårt för avsked, svårt för det definitiva, svårt för aldrig mer.
Det faller ett stilla regn, naturen gråter precis som jag. Jag inbillar mig det i alla fall, det känns en smula lättare då.
Bilens lampor klyver mörkret framför mig likt en isbrytare, jag håller ett hårt tag om bilden av våren inom mig, om allts pånyttfödelse.
Kanske betyder inte aldrig mer, aldrig mer. Jag hoppas och vill så gärna tro det. Livets visdom finns att upptäcka i naturen enligt mig så därför grundar jag mitt hopp och min bräckliga tro på just våren. Beviset på att livet, ljuset och värmen är oövervinneligt.
Tillslut lyckas jag med viss möda tänka om. Jag tror inte på den sista vilan, jag säger inte ett sista farväl, idag säger jag på återseende.