Högt, lågt och däremellan

Det är jobbigast på morgonen. Jag vaknar med sorgen som täcke, det är min känsla i alla fall. Det är så tungt och jag låter mig faktiskt sjunka till botten. Tittar på kort av dig, läser alla hundratals sms, minns begravningen, avskedet i ditt hus, de sista dagarna, hur du såg ut, vad du sa osv. Jag plågar mig riktigt, tårarna vill inte sluta rinna. Till råga på det lyssnar jag på sorgsen musik samtidigt, eller låtar förknippade med fina och smärtsamma minnen från det sista året. Det är rent ut sagt bedrövligt lågt och eländigt fram till 11-kaffet ungefär. Allt måste liksom ut, och jag håller inte emot. Från lunch och framåt tuffar dagen på och jag kan befinna mig på en nästan "normal" nivå. Sen kommer kvällen och skulle jag helt sakna en överlevnadsinstinkt, så skulle morgonritualen upprepa sig och säkert förgöra mig, men då sätter jag stopp. Tycker eländet kan nöja sig med den tiden jag redan gett den.

När mörkret börja falla utanför fönstret har jag hittat ett knep för att hålla mig över ytan. Jag trycker i öronsnäckorna och sätter på en upptempolåt på högsta volym. Då jag är ganska blyg av mig, går jag gärna undan och stänger in mig på ett rum. Väl där släpper jag loss. Dansar tills glädjen börjar närma sig och tillslut dansar med mig. Känner tacksamhet över livet och inser att jag fortfarande är så oerhört rik. Det fungerar. Jag gör mig till en vän av både högt och lågt.

Så balanserar jag dagarna nu, på en slak lina ska tilläggas...