Hjärtats logik

Jag vaknar när klockan ringer efter en natt med oroliga drömmar. Känner mig långtifrån harmonisk på insidan. Väcker min äldsta dotter som ska iväg till skolan. Vi frukostbordet sitter vi och småpratar lite när hon plötsligt och som alltid utan förvarning lägger pannan i djupa veck. Hon nämner sin morbror som hon älskar, hon är bekymrad och orolig. Jag vet inte om det är sättet hon nämner hans namn på eller hennes smärta som läggs uppe på min egen, som får balansen från igår att rämna som ett jordskred. Får knipa ihop käkbenet med all min kraft för att inte bryta ihop. Hela vägen till skolan lyckas jag hålla mig samman. Men sen när jag sitter ensam i bilen igen kommer tårarna, och jag som ska till affären och handla. Jag försöker visualisera en bild där sex syskon blir fem, men det går inte. Försöker räkna sex minus ett och få det till fem, men inte heller det lyckas jag med. Jag älskar att arbeta med siffror, och det är just det jag gör i mitt jobb. Även utanför mitt arbete räknar min hjärna på allt. Jag är inget mattegeni, men på en viss nivå behärskar jag det bra. Men just den här livsekvationen får jag inte ihop. Klart jag förstår att ett liv kan ta slut. Men i mitt inre kommer aldrig sex syskon bli fem. Hjärtat kan inte räkna så.