Himlen förmår inte hålla tätt

Vi syskon har sen långt tid tillbaka haft "syskonträffar".
Inget konstigt alls, har alltid känts helt naturligt. När det går upp för andra utanför familjen att det även efter att vi fått egna familjer fortfarande är "renodlade"syskonträffar, utan ingifta och barn, så brukar det mötas av en viss förvåning. Jag vet inte, det kanske är en sällsynt och unik företeelse, men för oss har det alltid varit helt självklart. Vi trivs i varandras sällskap. Träffarna har ju såklart duggat mer eller mindre tätt men när du blev sjuk tog det inte lång tid innan dessa träffar började prioreteras och hamnade högt upp på dagordningen
igen. Fyra stycken hann vi med. På tre av dom var allt precis som det alltid varit, visst pratade vi lite sjukdom men vi är inte jättebra på allvar när vi ses. Det blir fort ganska flamsigt, löst prat om ganska oviktiga saker när jag tänker på det, humorn är rätt vrickad och hamnar fort på en nivå "under bältet". Skön stämning. Mycket skratt och ett frossande i mat och fika. Den sista syskonträffen minns jag med glädje men också med en smärta i bröstet. Du var väldigt påverkad av din sjukdom då och jag tror att vi alla insåg att detta var sista gången det bara var vi sex. Innan vi skiljdes åt slöt vi en ring runt dig. Tårarna rann. Vi bad för ditt liv, vad annars kunde vi göra. Men det blev den sista. Jag vet att jag pratar för alla oss syskon när jag skriver att du är
så saknad och älskad fortfarande. Har dock lagt märke till ett fenomen på sistone, och kanske är det så för att du just inte finns hos oss längre, för jag ser dig så tydligt nu i mina andra syskon. När min yngsta bror meckar med allas våra bilar, när mellanbrorsan plockar svamp eller är ute och fiskar, när storebror bygger och på sättet han pratar, i syrrans omsorg och i mer dråpligare sidor hos mig själv som vi delade och ofta skrattade åt att vi hade. Du lever inte bara vidare i dina barn utan jag känner mer och mer tydligt att när vi syskon träffas så blir bilden av dig snudd på hel. Vi har alla något av dig i oss. Denna "bild" upplever jag blir tydligare och tydligare. Om det är som jag hoppas och tror så lever du nu i ett överflöd av liv och ljus, så du har antagligen råd att stänka ner lite av dig själv till oss som blev kvar här. Fortsätt gärna med det i så fall, för det är oerhört trösterikt de stunder när jag kommer på mig själv att låta, verka eller bete mig som du. När det kommer
till kärlek tror jag inte ens himlen kan hålla tätt.