Helande dåtid

Där den lilla grusvägen tog slut öppnade sig dörren till min barndoms somrar. Där stod min vän som jag växt upp tillsammans med och välkomnade mig. Vi räknade åren och kom fram till att det kanske var nästan 30 år sedan sist jag såg det lilla vita huset med blå knutar precis vid sjön. Märkligt hur 30 år kan gå och känslan ändå säger mig att det kunde varit igår jag var där. Kaffet smakade gott och vattnet glittrade stundtals under solen som visade sig till och från. Mycket var sig likt. Tapeterna, dofterna, båten och ön på andra sidan. Med stillheten som sällskap pratade vi om livet förr, livet nu och däremellan. Om sorg och smärta men också om lust och glädje. Vi väckte liv i minnen jag knappt visste fanns. Jag satte fötterna i sanden vid strandkanten där vi spenderat timtal i fantasins värld. Hörde en fisk slå. Såg musslorna på sjöbottnen. Drog ner luften djupt i lungorna och kände hur kontakten med min barndom gjorde mig levande och vital. Jag har så mycket levt liv inom mig och idag kom det i rörelse, svällde och nästan tryckte mot väggarna i mitt inre och täppte till alla håligheter. Känner mig ofta väldigt trasig, men idag gjorde mitt förflutna mig hel.