Hela människan

Helgerna lämnar mig nöjd, tacksam och glad men också lättad. Den magiska snön som föll på julafton är nu ett minne blott. Återigen är marken bar och naken, mörk och trist. Lite mer vardag helt enkelt. Jag sparkar en sten från vägen, känner vinden i håret och solen som faktiskt hittar fram emellan de grå draperade molnbankarna. Ser ut över byn här hemmavid, det lyser hemtrevligt i fönstren. Jag undrar om alla lämnar denna tid på året med förnöjsamhet och glädje. Dessvärre vet jag att så inte är fallet. Det gör mig beklämd. Hur sorg och saknad snarare fördubblats för vissa under julen, hur bottenlös smärta målat julen i svarta färger och hur barn kanske ännu ett år sitter tomma i avsaknad av gran, av julklappar, av föräldrar, av kärlek och allt det som de förtjänar. Hur magin aldrig hittade in till just deras hem. 

Högtider gör lätt det som redan är vackert vackrare men de gör också lika lätt det mörka mörkare. 

Jag som nu är glad för högtiderna som varit känner ju ändå en viss lättnad. När vardagen åter står för dörren andas jag ut lite. Nu är det ok igen att vara ledsen, arg och trött bredvid glad, pigg och strålande. Förstår inte varför jag omedvetet tvingar bort de negativa känslorna bara för att det är jul. De kommer ju alltid tillbaka. Julen är för de lyckliga, tänker jag ibland, fast jag vet att det inte är så. Att sörja, att glädjas, att sakna, att älska, att hata, att förkasta, att omfamna och uppskatta. Allt detta i en salig blandning även under julen, allt detta som gör oss till människor, hela kantstötta människor.