Hand i hand

Men kommer det en dålig dag blir jag rädd. Rädd för framtiden. Rädd för att ledsamheten och smärtan ska vräka sig in över mitt liv som en tidvattenvåg. Rädd att den drar med sig allt som är jag ut i det mörka vattnet, ut i ingenstans och lämnar mig kvar som en värkande tomhet på stranden. Detta gör mig så vansinnigt rädd. Jag sparkar och slår mig trött mot en verklighet som är obeveklig. Jag blöder. Blöder det goda i mig, kraft, tro och hopp. Jag krymper. 

Jag ser upp mot en stjärnklar himmel, jag söker svar och förklaringar men hör ingenting, ser inget tecken, bara den svarta natten som omger mig lika stum som alltid. Finns det någon som hör de böner jag inte orkar be, var landar det osagda, i vems famn?

Tvivlet hackar och hackar, jag vill bort, ut, slå mig fri, fly. Fly från det onda.  

Men så kommer det en dag när solen skiner, när kaffet smakar gott, när barnen är glada och fåglarna kvittrar. När några danssteg kan krypa ur mina ben, när det lyckliga känns i magen. När en viss framtidstro börjar spira djupt ner i min själs mörka mylla. När allt är ganska bra.  

Så svänger det, så kommer och går dagarna nu i livet som är mitt, ett liv där glädje och sorg faktiskt kan gå hand i hand.