När dagen har släpat sig fram. När orken och tålamodet inte riktigt har funnits där. När jag saknat tyngd och förankring i mig själv och varit ett lätt byte för alla dagens kastvindar. När jag sprungit runt och släckt bränder. När tajmingen har saknats. När bara den goda viljan har funnits men inget, inget mer.
Då, precis innan min stora tjej somnar, får jag höra. Mamma, vilken bra dag det har varit idag.
Tänk att hon visste det, det jag knappt visste själv. Att det var just dom orden jag behövde höra.
