Glömskans paradis

Vissa dagar glömmer jag mitt parallella helvete, det som löper som ett svart sorgeband genom dagarna nu. Hur är det möjligt? Att glömma? Det brukar alltid göra sig påmint på ena eller andra sättet. Genom ett kort, ett minne, ett sms, en känsla av tyngd i min kropp eller som en fråga som plötsligt blir ställd, varför är jag inte gladare? Men idag har det mörka varit på avstånd hela dagen och jag känner mig underligt pigg när jag nu lägger mig för att sova. Kanske är det ett kroppens försvar, att tvingas glömma en stund för att kunna överleva, jag tror det. 

Jag satt en stund vid bäcken igår, det gjorde mig väl och kanske att den kraften spillde över på denna dag också och gav mig glömskans svävande frihet. 

Är övertygad om att glömma saker mer tyder på ett välmående än tvärtom. Visst kan det vara på grund av sjukdom eller ålder men det friska glömmandet tror jag visar på en mental distans, en inre trygghet och förtröstan. Att jag vågar släppa kontrollen för en stund. 

Så vad denna dagen har lärt mig är att inte glömma bort att komma ihåg att glömma bort mig lite nu och då.