Livet går bra att leva ibland. Vissa stunder. Somliga dagar. Såren värker ännu och tomheten och saknaden hugger när jag minst anar det.
Jag haltar men nu har jag trots det hoppat. Ut i en oändlig oviss rymd med endast tunna trådar till tryggheten. Galning, hinner jag tänka om mig själv många gånger på en dag. MEN jag kan ärligt säga, och detta låter paradoxalt, att jag aldrig känt mig mer levande. Att befinna sig i en sfär utan fäste, att inte veta om fallet blir min död eller om det kommer ge mig vingar, känslan där emellan är svindlande härlig. Den kittlar varje cell i min kropp till liv. Tänker att galenskap kanske är friskt, det säger i alla fall min kropp till mig.
Känslan nu är beroendeframkallande, det känns som om jag flyger redan. Det är inte farligt att våga ibland, det är trotsigt livfullt. Klarar jag mig nu med livet i behåll, tänker jag inte låta rädsla hindra mig från att hoppa igen.
