Frihet

Bilen rullar sakta upp på krönet och som alltid öppnas en häpnadsväckande utsikt framför mig. Sett från höjden framträder sjön i dalgången som ett magiskt böljande skådespel. Jag saktar ner och låter mig hänföras. Men som alltid lämnar jag platsen med delade känslor, för på andra sidan vägen höjer sig ett järnstaket minst två meter över marken. Min hänförelse över utsikten kommer alltid av sig. Staketet står runt ett hus som byggts på de bästa av lägen men järnridån som omger det gör mig illa till mods. Huset är exklusivt men inte nybyggt. Vad är det som de försöker skydda sig mot där ute i ingenstans?  

Inkräktare kanske. Men ett över två meter högt järnstaket, är det verkligen nödvändigt. Är de så rika på rikedomar att fruktan för inbrott är så stor så de måste barrikadera sig på det viset. Huset andas fångenskap och det är synd på en plats som för övrigt inbjuder till frihet i en till synes orörd natur.  I detta materialistiska högsäte är det lätt att livets vandring blir onödigt tung av allt vi äger, det vi äger släpper vi omedvetet lite för långt in, det blir för viktigt. Tillslut, ofta utan vår vetskap, blir det lätt så att det vi äger börjar äga oss. En av  livets många sanningar har jag lärt mig, därmed inte sagt att jag lyckas leva efter den fullt ut. Den lyder enligt mina ord, att äga för mycket gör aldrig en människa fri.