Förlorad i en horisont

Jag är glad och gör fint till advent, så helt inne i mitt donande att jag inte märker hur skymningen börjar smyga sig på runt om huset. Fastnar plötsligt vid ett fönster och min blick sugs mot horisonten som solen målar i rosa kritstreck. Känner hur tung kroppen blir och jag tar stöd med pannan mot fönsterrutan. Det är inte enbart det vackra som slår undan benen på mig, det är ännu en "Johankväll". Så tecknade solen sig kvällen han lämnade oss. Det hugger i mitt bröst och saknaden kliar. Där och då blir känslan lika stark som ologisk, jag vill döden, vill ju bara vara där han är, om så bara för en liten stund. Min desperation gör att jag helt glömmer mina två stojande, underbara barn som leker bakom ryggen på mig. Tänker heller inte på min älskade make som står i köket en bit bort. Saknaden blir i stunden så stark att döden för en kort stund känns lockande. Just de tillfällena kommer alltmer sällan nu, men när de slår mig, slår de hårt.
Det handlar ju inte om att jag vill dö bort från det liv jag har, aldrig. Jag vill ju ibland bara vara där brorsan är. Den delen av mitt hjärta som fick vingar och lämnade mig vill jag hämta hit. Den jag älskar så högt vill jag hälsa på en stund, som jag alltid kunnat göra.
Ibland upplever jag denna sorg som en slitning mellan två världar - döden är bron däremellan.