När orden sakta tystnar. När dagen famnar mörkret och somnar. När jag tittar ut och upp mot en mörk himmel utan stjärnor är jag så tacksam för mitt liv. Med mörkret kommer inte längre den kvävande oron. Tårarna rinner inte lika ofta och jag är inte rädd för att somna, morgondagen står inte och knackar hotfullt på min dörr. Jag har landat i någon slags skör och tunn trygghet som trots bräckligheten är stadig nog att vila mot. För det är jag oerhört tacksam. Men i samma andetag brister det inom mig, för jag inser att bara för att döden dragit sitt öga ifrån min omedelbara närhet nu, innebär det inte att den blundar.
Försöker greppa livets nyckfullhet, skiftningar och frågeställningar där jag ligger ensam vaken i mörkret.
Men somnar tillslut trots en insikt som just denna kväll ger mig en gnagande känsla i mitt inre. Jag förstår mig inte på livet.
