När verkligheten gör för ont, när mörker tränger på från alla håll och när jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Då har jag kommit på en grej, en liten flyktväg som kan rädda sekunder. Jag stoppar i öronsnäckorna och lyssnar på musik på högsta volym. För högt egentligen, men jag vill inte höra mina tankar, vill inte känna det jag känner. Det lyckas faktiskt. Det dövar tillfälligt larmet inom mig. Ikväll föll låtvalet på Cohens Halleluja. En av de bästa låtarna som nånsin skrivits, enligt mig.
Och nog kan jag till och med sjunga med i den. För så är det. Det är brustet, mitt halleluja.
