Fiskelycka i dubbel bemärkelse

Jag stod vid strandkanten och lät de små vågornas kluckande vagga mig till ro. Såg två av mina bröder närma sig med båten som skulle ta oss ut på en fisketur. En ensam förgätmigej stod i skydd under en buskes kupol och jag kunde nästan höra den viska till mig, minns denna kväll, minns denna kväll. När jag steg i båten och vi lämnade bryggan bakom oss lämnade jag också sorg, elände, sjukdom, kamp, stress och oro där på stranden. Det vackra var för vackert, inget hemskt fick plats, den ljuva solen skingrade allt mörker på min himmel just där och då. Jag vände mig inte ens om och tog farväl av mitt mörker. Framåt, mot ljuset.

Det var som att snubbla in i en vacker tavla som tog oss 20 år tillbaka i tiden. Barndomen var plötsligt ingen dåtid utan den var där mitt framför och runt oss. Där var inget förändrat, inget hade hänt, det mesta var sig likt och tryggheten och känslan av att bli ett med en omgivning vackrare än ett vykort, gav mig en berusande känsla. Vi drog upp fisk på fisk, fikade, skrattade, satt helt tysta eller småpratade. Inget, absolut inget saknades mig i den stunden. En ögonblickstanke sa mig till och med, att här skulle jag kunna dö. Just där mitt i det vackra bredvid människor jag älskar skulle jag nöjd kunna lämna livet. Så stark var tryggheten och lyckan att mörkret kändes som en lätt rökpuff som snabbt löstes upp i ljuset som var tusen gånger starkare. 

En magisk kväll som stundtals bar oss fram på en spegelblank vattenyta med en majestätisk inramning. 

Var inte rädd lilla  förgätmigej, den kvällen glömmer jag inte, den är inristad i min själ för evigt.

Kvällen då lyckan inte gav mörkret skuggan av en chans.