Fåglarnas sång

Jag ligger och håller min dotter i handen, hon har somnat tryggt vid min sida. Fåglarna sjunger utanför fönstret trots att timmen är sen. Sången är så klar och tydlig, det är nästan så jag vill hyscha åt dem för att jag tror de ska rycka upp min sovande tjej ur hennes sköna snusande, men hon fortsätter lugnt att sova vidare. Det känns som om sången är för mig, den väcker något till liv i mig. Jag undrar vad handlar den om, vill tonerna säga mig något, berättar den något om framtiden, vet fåglarna något jag inte vet? Svaret uteblir. Jag förstår dem inte. Trots det fortsätter de sjunga outtröttligt. Aldrig förr i mitt liv har jag planerat mindre för framtiden än nu, att ta en morgondag för given känns plötsligt som en omöjlighet, som en skymf mot livet, ändå har mina tankar aldrig varit mer i just tiden som skall komma. Jag tror det är rädslan som tvingar dem dit, i ett försök att få kontroll och för att kunna förbereda sig för strid. Som en vakt som spanar efter fiender. Fast jag vet att det oftast är bäst att inget veta, kan jag inte sluta försöka. När lugnet lägger sig runt mig springer tankarna iväg som vildhästar mot en dunkel och skrämmande framtid. 

Det gör mig bara trött, hästarna kommer aldrig tillbaka med något av värde men ändå kan jag inte tygla dem. Varför blev det så här? Livet rullar på precis som vanligt, ändå är inget sig likt. Inget. 

Stilla undrar jag nu, här där jag ligger med mörkret som en mantel svept runt mig, är det framtiden fåglarna sjunger om? Kan det vara så? För en kort stund inbillar jag mig det, jag vill tro det, för sången från trädet utanför fönstret är inte sorgsen.