Hon sover med sitt huvud vilande mot mitt bröst. Mitt hjärta slår för henne, mitt hjärta är helt för henne. Aldrig känner jag barnet i mig tydligare än när hon sover i min famn. Jag är en vuxen på rangliga ben, sprucken i ramarna, en gång slagen itu mot livets delvis hårda yta. Barnet tröstar barnet i mig, barnet tröstar den vuxna, den vuxna tröstar barnet, jag vet inte vilket, kanske stämmer allt. Jag är trasig men inte obrukbar, syndig men inte förkastad, ofullkomlig men älskad.
