Jag har varit så otröstligt ledsen nu i flera veckor. Det mörka är så mörkt.
Men ikväll brast jag ut i hjärtligt skratt, helt plötsligt och oväntat. Det var så skönt. Som att känna vårens första värmande solstrålar mot en södervägg, eller som ett glas isande kallt vatten en het sommardag eller som en trygg famn att landa i. Skrattet varade inte så jättelänge men det gjorde så gott, effekten av det sitter kvar än även om svårmodet börjar komma krypande i takt med att mörkret faller runt mig.
Skrattet gav mig hopp. Trots min sorgsenhet kan det glada bara bubbla upp rätt var det är och då gäller det att ta vara på det. En minuts skratt sprängde sönder flera veckors uppbyggt mörker inombords.
Inte så det försvann men det blev till mindre mer lätthanterliga bitar. Hoppas jag skrattar snart igen.
