Ett skrämmande rättvisetänk genomsyrar vissa läger i samhället

När jag dagligen försöker förklara för min dotter som är sex år gammal att det inte alltid går att behandla henne och hennes yngsta syster som bara är 2 år på samma sätt, betyder det att rättvisetänket i högsta grad är aktuell i min familj just nu. Konstigt nog går det inte riktigt in, att den lilla har andra behov och att jag därför måste bemöta henne på ett annat sätt än vad jag gör gentemot den stora. Den äldsta ser bara skillnaden, det hon INTE får och inte vad hon faktiskt får som den lilla INTE får. Och kanske är det helt normalt för barn i den åldern. Kanske ska de inte kunna greppa det där än, kanske kan jag inte kräva att hon ska förstå orsakerna till mitt olika agerande gentemot de två. Tillslut kanske det ändå klarnar, med åren blir de förhoppningsvis klokare. 

När jag nu inte kan undgå vad som händer runt om oss i Europa. Och när jag dagligen får intryck från en värld jag knappt tror är sann, att det gäller människor som vandrar på samma jord som jag och vars elände inte ryms i orden. Att jag i sådana flöden och debatter ser kommentarer som, "varför ska de få och inte vi", "de måste väl också rätta sig efter de lagar och regler som finns", "då vill JAG också slippa det", osv. Då inser jag att rättvisetänket inte går över hos en del. Att det min 6-åring brottas med hemma återfinns i helt vuxna människors tankebanor. Det gör mig rädd. Att vi människor inte kan 

lyfta vår blick från oss själva en stund, att vi inte ser de avgrundsdjupa behov som finns hos de människor som nu söker en tillflyktsort ibland annat vårt land. Att de i denna extrema situation som blivit, bemöts på ett sätt som inte gäller för oss övriga, allt för att lösa situationen, för att underlätta, för att ge av vårt överflöd och för att lätta den omänskligt tunga bördan som dessa människor bär på. Måste vi i ett sådant läge tänka rättvist eller inte? Sänker vi oss inte då till en nivå under vår värdighet som vuxna individer? 

Så länge jag slipper sova i lera och tvingas värma mitt barn endast med min egen kroppsvärme, så länge jag inte behöver minnas bilder från ett helvete och så länge jag inte behöver tvingas fly mitt land för att överleva, har jag det bra, punkt slut. Jag ÄR oerhört priviligerad och därför skyr jag rättvisetänket som pesten.