Ett oväntat möte

Det var eftermiddag men natten hade redan börjat kasta sin mantel över trakten. Mina steg sjönk ner i en lerig grusväg. Det var tyst. Vinden smekte mig ömt över kinden som för att trösta eller förmedla att du är ok, här är du trygg, här är du aldrig ensam.  Blicken for över ett landskap dränkt i barndomsminnen. Jag stannade upp. Mindes. Mitt berg låg framför mig, det syntes som om inget var förändrat,  ändå var allt annorlunda. Det som då var så stort kändes nu så litet, hur kunde jag då kalla det för ett berg?!  För min inre syn såg jag den lilla flickan som sprang där om somrarna, i bara ben och med en oskyldig och ogrumlad blick. Där skapade jag en hel värld, min alldeles egna. Jag kände violerna, mossan, smultrongömman och stenmuren som dolde fullt av gammal skrot. Jag kunde klippans fåror och små avsatser som min egen handflata. 

När jag nu tittade på platsen 30 år senare verkade allt så dött. Som att min frånvaro sugit ur magin eller var det min blick som inte längre kunde uppfatta det speciella med platsen. En viss sorg fällde min blick, den föll på mina gyttjiga skor, på gruset och geggan. Tiden flyr, inget består. Vemodet tog stryptag om min hals. En tidigt vaken fladdermus slog med vingarna över mitt huvud, reflexmässigt duckade jag, som för att undkomma ett slag. På så vis lyftes min blick mot den lugna men mörka himlen. Det blev lite lättare att andas. Det oväntade mötet med mig själv som liten gjorde mig plötsligt alldeles varm. Den lilla flickan lever, hon finns inom mig. Jag må ha åldrats men jag är fortfarande jag. Tiden flyr inte, den kommer till mig, den skapar en hel värld inom mig som ibland gläntar på sin dörr och släpper mig in.