Ett ord sett från andra sidan

Jag älskar vissa regniga dagar, kanske för att det vädret är nära min sinnesstämning. Sätter mig i soffan med en filt runt mig. Ser ut genom fönstret och hela himlen gråter med mig. Vissa dagar går rätt bra, andra dagar är sorgen övermäktig och övergår lätt till någon slags panik. Då kan jag höra hur jag skriker inombords, jag kan inte leva utan dig! 

Ologisk känsla på ett sätt då jag har så mycket att leva för, men ändå helt logisk i stunden, för smärtan är så stark. 

Dessa dagar ser jag ingen framtid, känner mig bara som en fånge i ett svart hål. Då kan det regna, hagla, åska och blixtra, jag sjunger lätt med. 

Inser vilket ord döden besitter som livets väsen inte har - definitivt, för alltid. Det skrämmer mig. Trots mörkret lyckas jag ändå vända på det, och sett från andra sidan måste det vara helt tvärtom. Då är det livet som är evigt. Döden äger alltså inte definitivt, bara en kort kort tid, sett ur ett evighetsperspektiv.