Jag och tusen gräsfrön vid mina fötter. Allt är tyst på kyrkogården och timmen är sen. Sitter på den kalla betongbänken med ditt namn ristat i stenen framför mig. Kvällen är vacker men smärtan känns skoningslös. Det stora blå vattnet ligger stilla och solen dalar fort i horisonten.
Gråt inte vid min grav. Gråt inte. Nä, jag vet, men hur ska jag kunna stå emot? Gräsfröna behöver vattnas, det blir min ursäkt. Du tog med dig en större bit av mig än vad jag kunnat ana. Jag som kände mig trasig innan är nu nästan halv.
Sitter tills solen gått ner. Reser mig sedan och lutar hela min tyngd mot din sten, men ryggar tillbaka fort. Gravstenen är alldeles varm, kroppen reagerar instinktivt, en sten ska inte kännas varm. Förstår att solen lyst på den hela dagen och att den lagrat värmen. Kommer den räcka tills morgonen kommer? Finns det en värme som bär oss genom natten?
Jag drar mitt finger över ditt inristade namn, vänder mig sedan om och går mot bilen. Kastar en sista blick mot din gravplats. Hjärtat säger stanna, hjärnan säger gå. Saknaden efter dig och efter den del som saknas i mig gör dragningskraften så stor, vill egentligen bara gå tillbakaoch lägga mig där bredvid i gräset. Måste hela tiden motstå, alltid gå framåt med endast vetskapen om att jag vill fortsätta leva. Livslusten som känsla är vissa dagar helt obefintlig.
Med ett hopp om dagar med mer vilja och glädje inristat i utandningen, springer jag fortfarande sorgens gatlopp. Snart ett år. Ett på förhand omöjligt åt. Men livet har återigen bevisat för mig att jag klarar mer än jag tror.
