Ett krampaktigt tag

I den tidiga morgonen omfamnas jag av tystnaden, lyssnar inåt, på det som lätt drunknar i den höga ljudvolymen som är vardag. 

Det här året har helt klart gjort något med mig och jag försöker utkristallisera vad. Förutom känslostormarna som avlöst  varandra ser jag nu när vindarna stillat sig lite, något bli synligt. I mitt hjärtas djup försöker jag släppa taget, det pågår en process därinne, en smärtsam men samtidigt en befriande process. De saker som jag värdesätter ser jag som ballonger i skiftande färger, saker som jag håller lite för hårt i. I dödens närhet har jag släppt många av dessa ballonger inom mig, sett de stiga mot skyn för att sedan försvinna helt. En lätt känsla har alltid infunnit sig efteråt, färre och färre saker binder mig, jag blir mer fri.  

Vänder nu blicken mot skyn och ser en rovfågel sväva majestätiskt, på jakt efter något att äta. Ser regnbågen stå som en märklig pelare, rakt upp genom molnen. Försöker dra ögat från insidan för nu börjar det göra ont. De ballonger jag ännu inte kunnat släppa är de viktigaste, dem som symboliserar människor jag älskar. Jag vet, jag äger inga liv. Inte mitt eget och ingen annans, men jag förmår ej att släppa taget, jag är inte där än. Kanske kommer jag dit en dag eller inte. Jag vägrar acceptera att nära och kära kan tas ifrån mig, det går inte. Så med ett krampaktigt tag om dessa ballonger försöker jag inbilla mig, att håller jag bara tillräckligt hårt, förblir dom mig nära, för alltid.