Ett hopp är tänt

Vissa saker tränger faktiskt bakom vuxenheten, bakom barriärer av sorg och mörker, förbi dimridåer och kyla och når in till något oförstörbart. Kärnan i mig. Det som är jag, bara jag. Det slår på strängar och bildar toner som gör mig lycklig. Den senaste tiden har de tillfällena kommit alldeles för sällan, men idag hände det två gånger. Vid första tillfället satt jag ensam, stressad och lite småirriterad i min gamla skruttbil. På väg att göra ett ärende innan butiken stängde i den lilla staden. På småvägarna som går genom skogen på väg dit slås jag plötsligt av att, det är ljust, torrt på vägen och att jag är ensam i bilen. Jag gasar på lite extra, skär kurvorna och skvätter lite grus. Härligt lekfullt och all stress och irritation försvann. 

Jag gillar ju sånt, det är roligt, har alltid tyckt det. Och just då tog det bara över inom mig på ett befriande sätt. Senare på kvällen står jag och äter min clementin som jag faktiskt, hör och häpna, valde ISTÄLLET för en chokladboll som dottern och jag bakat tidigare. Det var många kärnor i den, stod och spottade och fräste, och lika plötsligt då, istället för irritation, fick jag en ingivelse att spara kärnorna. Torka dem för att senare plantera. Inte som ett projekt med barnen, bara för mig, för jag gillar ju sånt. Detta kanske är självklarheter för många, men för mig är det inte så. Jag brottas med så mycket och den kampen drar min inre blick från livet i mig, allt går ut på att överleva, så att bara leva kommer i andra hand. Men idag tändes ett hopp, inte bara om min karaktär vad gäller sötsaker, utan även ett hopp om mig och mitt porlande inre liv.