Ett enda kvarstår

Grådiset lättar en aning. Staden blir synlig långt borta på andra sidan sjön. Ser skorstenar som höjer sig upp mot himlens gråa valv. Regnet smattrar mot bilrutan. Min tankar går trögt när jag försöker bena ut mitt "nya" liv. Jag önskar knappt något längre. Inte ens grådiset går under huden på mig och behöver därför ej klä om till blå himmel och sol. Jag vill inte ha pengar, anseende eller makt. Behöver inte klättra på karriärstegen eller förverkliga mig själv. Önskar inte bort min inre kamp. Önskar heller inte att körsbärsträden skulle blomma lite längre eller att sommaren blir varm.

Vill inte ha mer egentid eller finare trädgård. Behöver inte den nya gigantiska tv-apparaten eller mer kvällssol. 

Ett enda kvarstår, ett vill jag - livet och hälsan åt min bror. ALLA andra önskningar har försvunnit helt, likt flyttfåglarna när sommar blir till höst. 

Bara en enda liten önskan sitter kvar på mitt hjärtas gren. 

En önskan är inte många, men det är just den omöjliga svarta fågeln utan vingar som blivit kvar. 

Kan ej flyga står det på pappret, men om jag önskar det tillräckligt hårt kanske den får vingar. Kanske får den fart på löftesrika vindar och når högre än någon annan önskan jag haft tidigare. Kanske kan den färdas dit mitt öga ej kan nå. Över molnen och förbi omöjlighetens mur. 

Vissa dagar tror jag det, andra inte.