Jag vill inte. Jag sprängs inifrån. Vissa dagar håller jag INTE måttet. Jag rämnar totalt, jag blir ingen, försvinner i någon slags orkeslös dimma. Jag gråter tårar av frustration och torkar dem med nariga händer. Jag äter smörgåsgurka direkt ur burken, som tröst. Jag släpar mig runt i pyjamas eller svampplockarliknande kläder. Slänger i dörrar. Slänger med leksaker och småfula ord. Slänger med elaka blickar åt dem jag älskar mest. Tålamodet kröner inget, varken ord eller handling, det är som en dränkt veke i stearin. Jag förbannar mig själv och dessa värdelösa dagar.
MEN som alla andra mornar fortsätter jag att hälsa på mannen som aldrig hälsar tillbaka. Förstår du nu gamle man, jag är INTE rädd för din vresiga uppsyn. Somliga dagar ter sig din bisterhet som fågelsången i den nyvakna våren bredvid min. Tro mig.
