En vädjan

Hela min kropp och själ upptas av en enda person nu. Smärtan gör ont hos mig också, förtvivlan trycker ut tårar i mina ögon som landar på min hand som trots att jag lagt den mot mitt ben, skakar lite. Sorgen äter upp min livsglädje och energi, men jag försöker trots allt hålla hårt i det lilla och bräckliga hopp som återstår. Vad annat kan jag göra? Vad annat kan vi göra?

Jag tittar ut i mörkret och funderar, tänk om jag kunde skicka ut en efterlysning. En vädjan om knäppta händer, om en bön en liten stund, en sekund. En suck, en tår, ett ord, en tanke. Tänk om människor som vanligtvis inte ber, också skulle vilja knäppa sina händer. Tänk om den gemensamma kraften tillslut skulle bli så stor att den tog bort det onda. Tänk om. I den bästa av världar kanske det är så enkelt.

När hjälpen från mediciner och kunnigt läkarfolk börjar sina, märker jag hur mina tankar ändrar form. Jag resignerar. Accepterar. Fast det onda skär som en kniv genom hjärtat. Men en förhoppning lyckas jag få att stiga mot den mörka, stjärnbeströdda himlen. Att vi ska bli burna över det mörka vattnet, att när jag tvingas lämna den trygga strandkanten bakom mig och tar ett steg ut i de oroliga vågorna - att det då på något sätt, ändå skall hålla. Små marginaler kommer avgöra utvecklingen den närmsta tiden. 

Vädjar därför om knäppta händer.