En storasysters dilemma

Jag når inte dit, jag når inte fram. Mina tankar vrider sig i kramp och jag anstränger mig med allt jag har. Ändå kan jag inte hjälpa eller lösa problemet som fullkomligt paralyserar mig. Jag saltar maten med mina tårar och svär åt hjälplösheten, den obekväma, brutala och obevekliga. Fy, den är vidrig. Jag är nog en problemlösare, jag är inte särskilt bildad eller intelligent men krävande situationer gör min tanke skarp. Talesättet "nöden är alla uppfinningars moder" poppar ofta upp i mitt inre.  Det ligger mycket i det. MEN när nöden dränker tanken, dödar lusten och förlamar min kropp, då bär inte dom orden längre. Då står jag bara handfallen och blöder. Tynar bort i vanmakt. 

Jag känner mig ibland kritisk till tillvaron, hur man kan vara satt att älska och stå människor nära och ändå inte kunna hjälpa lika mycket som man älskar. Det blir liksom kärlek över som inte hittar ett utlopp. Så onödigt kan jag tycka. 

Jag är en storasyster som inte kan göra det en storasyster borde kunna, jag fäktas mot en övermäktig fiende utan svärd.