Det har blivit vinter nu en dag, kanske två, kanske fler, men minnena fryser inte, de lever sitt eget liv. Kanske är det för att julen närmar sig, den andra julen utan dig. Mer eller mindre tydliga fragment från min barndom och uppväxt dyker upp för min inre syn hela tiden. Jular, födelsedagar, hyss, syskonen, skogen, bäcken, berget och kojan pappa byggde i eken. Ibland minns jag specifika händelser, ibland bilder som lösryckta askflagor som fladdrar förbi från en eld som en gång brann. Det är fina minnen, men de gör ont. Jag har barndomsfeber, kanske är det bara en ny fas i sorgprocessen som jag bara ska gå igenom. Varje dag öppnas dörren till ett nytt minne, varje dag trampar jag på en ny spik på den matta som tycks ligga utrullad mot julen. Jag vill inte minnas just nu, vill bara glömma, fly. Varför? Svaret är enkelt. Känslan så svår. Jag saknar dig och den saknaden gör så ont.