En sorgsen man
17.12.2014 21:53
På långt håll framträder han som en mörk siluett. Hans skugga faller i den vita snön som gnistrande ramar in byggnaden mitt i staden. Han står helt still mitt ibland alla människor som springer runt och förbi honom. När jag kommer närmare ser jag att han står lutad med pannan mot en av parkeringshuset glasväggar.
Han ser tyngd ut, som att världens alla sorger landat i hans hjärta och hela hans uttryck skriker av ensamhet, ångest och utanförskap.
I sin hand bär han en kasse sprit.
Han ser välklädd ut och ger ett allmänt välvårdat intryck, men jag ser att allt inte står rätt till. Sviker kraften i hans ben, är han för påverkad av alkoholen eller varför tar han stöd mot glasväggen?! Fullt synlig för förbipasserande människor både inne och utanför parkeringshuset.
Jag går förbi. Försöker se i hans blick vad för mörker han kämpar emot men det låter sig inte anas. Under bråkdelen av en sekund säger en impuls till mig att hälsa på honom. Kanske det att någon ser honom skulle kunna göra skillnad, kunna spränga hans kompakta mörker om så bara för en stund.
Men jag kväver hälsningen och går tyst förbi. Jag ville säga honom att jag också är ensam, trots en familj, vänner, arbete och ett sammanhang. Att min vandring också har gått på själens allra ödsligaste stigar. Men jag vågar inte. Han symboliserar hela mänsklighetens utsatthet och den mörka djupa ensamhet som bor i oss alla. Den ensamhet som ingen eller inget i världen kan bota. På insidan är vi alla små, lika nakna och i behov av kärlek och bekräftelse som små barn.
Och när man är uttorkad på kärlek kan en vägg i brist på en vän vara skillnad mellan liv och död.