En snigels vandring över asfalten

Tanken var att utmana mig själv, naturligt och mitt i vardagen.
Ett försök att stilla en jäktad själ, bli närvarande i stunden, fokuseradi  " mindfullness-stil ". 
Det borde gå, jag är ju vuxen, med full kontroll på mitt sinne och min kropp (?!).
Smög ut i skydd av mörkret, för helt normalt och naturligt skulle det nog inte verka, att titta ner i asfalten. Förbipasserande skulle ju inte se den - snigeln.
För däri låg utmaningen, att följa en snigels vandring över asfalten.
Hur lång tid kan det ta, en halvtimma kanske eller en timma på sin höjd. 
Men det gick inte, jag klarade inte av det.
Misslyckandet var totalt.
Efter en minut sprätte tankarna iväg som biljardbollar i huvudet på mig. Med en myrkrypande känsla i benen försökte jag nagla fast mig själv i asfalten. Bara jag kommer förbi kulmen tänkte jag, då skulle allt stilla sig och bli njutbart.
Men med rastlösheten följde ledan. Det gick inte bara långsamt, det hände ingenting. Det kom inte ens en bil som genast skulle förändrat scenen till att handla om snigelns liv eller död.
Jag gick därifrån.
Vad gör dagens samhälle med oss människor, tänkte jag i en motvilja att acceptera att hela misslyckandet berodde på bara mig.
Detta fartfyllda utvecklings och informationssamhälle skapar ett omedvetet behov av intryck och händelser, nya, hela tiden. 
Som ett gift, annars skulle jag inte nästan börja svettas så fort ledan och långsamheten stod för dörren.
Hade jag varit född i en annan tid skulle jag nog klarat av den, utmaningen.
Våghalsigt var det i alla fall av snigeln, att med
livet som insats våga resan till andra sidan.