En smak av ljuvlighet

Kvällarna har varit jobbigast. Under en månads tid har mörkret svept in med oro i min själ. En våldsam kraftig oro som har varit svår att döva. 

Ikväll i skymningen var allt annorlunda. När jag vandrade under månens runda vaksamma blick kändes det helt plötsligt bra. Vinden låg helt stilla och ett par rådjur stod i skogsbrynet och följde nyfiket mina steg. Mitt hjärta slog lugna taktfasta slag och min tanke var ren och klar. Hela omgivningen kändes som en omfamning och för första gången på länge kände jag hopp. Ett litet struket mått hopp som smakade alldeles ljuvligt. När jag som nu vadat i hopplöshetens träsk så länge kändes denna lilla ljusstrimma som balsam för min själ. Jag blev stående i månens silvriga ljus och njöt av friden i mitt hjärta. Jag strök tankarna om framtiden och gårdagen ur mitt sinne och lät nuet äga mig helt och hållet. När jag blundat länge vände jag blicken mot en solnedgång som i rosa slöja färgade av sig på allt runt omkring mig. Jag kände mig inte ensam, kunde nästan ana en svag viskning, som en lätt smekning mot min kind som sa, va inte rädd.