En oas

Vissa dagar känns som en livets omfamning. Som gårdagen. Kommer inte skriva att solen lös från en klarblå himmel, för det gjorde den inte. Men allt var nästan perfekt ändå. Jag med familj spenderade den hos min bror, som för dagen var ensam hemma. Vi var alla rätt pigga och glada, hela dagen! Vi åt, sov, pratade och var ute en del. Det kändes lite som att gå runt i en oas, avskärmad från mörker och elände. Lite som livet var innan all sorg började färga av sig på allt i ens omgivning. 

Jag vill inte börja räkna på antal dagar som jag känt så under det här året, skulle bli skrämd över hur få de varit. Men gårdagen blev i alla fall en av dom. Och jag som gärna tänker för mycket och för djupt på saker å ting, undrar nu vad det ville säga mig. Säkerligen ingenting särskilt. Det var bara en bra dag helt enkelt, men lite overkligt bra på nåt vis. Nu innan sömnen sveper mig bort i glömska, ställer jag ändå de fruktlösa frågorna utan svar, det är väl bara sådan jag är. Var den dagen en glimt av en ljusare framtid, finns den bakom hörnet? Kan det omöjliga göras möjligt? Kan det sjuka och helt felaktiga, en dag bara bli friskt och helt rätt? Jag vill tro det, men det är svårt. Trots att inga svar blir mig givna ikväll heller, så somnar jag ändå lycklig, efter en helg som blev riktigt bra. En helg, en oas, en livets kram.