En lyckans dans, nånstans...

Likt rök lägrar sig dimman över det stora blå vattnet. Om mornarna är det fuktigt och kyligare. Hösten faller utanför tillvarons fönster i samma takt som äpplena blir allt rödare på trädets gren. Inom mig spjärnar jag emot, har svårt för mörkret som krymper mitt livsrum. Känner mig låst. 

En påtaglig trötthet gör mig smått handlingsförlamad. Tvingar mig dock ut nu på kvällen när barnen somnat, går genom byn i skymningen. Älskar den brytpunkten på dagen, när ljust möter mörkt, när det står och väger, när dagen vill vila och natten ta vid. Vinden leker vilt i träden längs vägen. Ser tre rådjur på håll, som i ren panik flyr över fältet när de får syn på mig. 

Går och småpratar för mig själv. Hatar att vara trött. Vill orka leva och njuta, känna mig delaktig. Men likt en vägg står tröttheten och hindrar mig. 

Det ekar inom mig. Tomheten gör mig döv för omvärlden. Varför nu? Jag vet att året varit en vandring i minst sagt ansträngande terräng. Att sorg och oro krävt allt. Men ändå. Nu när vägen är lättare, när jag vågar tro på att underlaget bär mig, i alla fall en liten sträcka till, borde lycka vara min övergripande känsla. Frustrerad parerar jag mellan sniglarna på vägen. Vill att vinden skall blåsa än hårdare, föra mig bort.

När solen precis klyver horisonten slår det mig att tröttheten kanske inte är just trötthet. Kanske är det kroppens sätt att säga att den just nu är lycklig. Att den vilar efter strid. 

När solen stiger ner från himlen stiger den upp inom mig. Jag vilar i att känslan jag känner inte behöver vara negativ, att i trötthetens dimma dansar lyckan nånstans, i en vit och skir klänning.